Har en vän som är missionär i Zimbabwe. Hon är verkligen en på tusen. Vacker som en dag, klok som en bok och skarp som ett tveeggat svärd.
- En dag kommer hon och en annan tjej gående på en enslig grusväg. Rakt emot dem kommer ett ungdomsgäng med många symboler som aktiverar alla varningssignaler hos de allra flesta runtomkring.
Min vän går fram till killen hon upplever som ledaren och kommenterar att han ser väldigt tuff ut. Hur kommer det sig? Vilket coolt bälte du har, vart har du köpt det?
Killen ler och är plötsligt hur mjuk som helst.
Ett annat tillfälle ska hon parkera sin bil där ett stort gäng drar runt i området. Hon vevar ner sin ruta, ropar till sig den killen som ser hårdast ut och frågar sedan vart han rekommenderar henne att parkera säkrast.
Han guidar henne att ställa den vid hans hus och hon följer hans uppmaning.
När de kommer tillbaka är bilen orörd och killarna hänger bredvid den och hälsar glatt.
Jag arbetar med Motiverande kommunikation.
Älskar hur min väninna orädd sträcker ut en hand, bekräftar och bjuder in dem som andra ryggar för.
Vad tänker du om att bygga broar och förtroende hos personer som från början känns främmande och kanske t o m skrämmande?
Upplever du utmanande kommunikationssituationer? Kan de vara skrämmande på något vis?
